Silverpilen

**Silverpilen 21:32**
**Premiär 15/4-2012**
Regi Text Zac/Karin Cecilia Johan Sid Musik & Ljud Scenografi Kostym & rekvisita Filmer Foto & Trycksaker	Jonas Larsson Helena Karlsson & Zandra Hällström Atterlid Helena Karlsson Zandra Hällström Atterlid Jonas Bane Micke Klingvall/Jonas Larsson Mats Lundgren Spårvägsmuséet Gruppen Hans Montelius/Cinemantrix Berne Albertsson

Silverpilen 21:32 hade sin premiär på Spårvägsmuseet på Södermalm i Stockholm den 14 april 2012. Hitintills har den spelats en säsong med c:a 15 föreställningar. Föreställningen kommer att tas upp i höst - 2012 - för minst en ny spelperiod.
	Föreställningen, som går i skräckgenren, bygger på myten om Silverpilen och Kymlinge station. Den myt som handlar om det silverfärgade tunnelbanetåg som gick i Stockholm på 80/90-talen. Och den tunnelbanestation som byggdes på väg mot Hjulsta, men som aldrig togs i bruk och därför inte har någon in-och utgång. Myten berättar att den som väl satt sej på Silverpilen aldrig kommer av utan är dömd att, likt Den Flyande Holländaren, resa förevigt. Om nu tåget inte stannar i Kymlinge. Men det finns det ju ingen som kan berätta om förstås...
Jag delar rollen som Sid, den demoniske, diaboliske konduktören med Jonas Larsson, som också regisserat föreställningen. Sid är naturligtvis en drömroll i det att jag får spela den oavkortat onde, ta hänsyn till utan vare sej sympatier eller psykologi. Föreställningen spelades i en riktigt tunnelbanevagn från 70-tal med reklamen också från den tiden. Eftersom vagnen inte rymde mer än c:a 35 personer som, av naturliga skäl, komma att sitta "på varandra" blev det en mycket intim föreställning.
	Trots föreställningens intima känsla måste skådespelarna förhålla sej till ett dubbelt avstånd, och ena sidan publiken på en armlängds avstånd, men och andra sidan publiken i andra ändan av vagnen. Silverpilen 21:32 bygger också mycket på musik och ljudeffekter, som ibland blir olidligt starka eller "förvrider" ljudet.
Upplevelsen på kvällsföreställningarna är också något speciellt då man före och efter föreställningen har möjlighet att vandra runt bland gamla bussar och spårvagnar, skyltdockor i gamla SL-uniformer och tunnelbanor.

Silverpilen 21:32
Premiär 15/4-2012

Regi

Text

Zac/Karin
Cecilia
Johan
Sid

Musik & Ljud
Scenografi
Kostym & rekvisita
Filmer
Foto & Trycksaker

Jonas Larsson

Helena Karlsson & Zandra Hällström Atterlid

Helena Karlsson
Zandra Hällström Atterlid
Jonas Bane
Micke Klingvall/Jonas Larsson

Mats Lundgren
Spårvägsmuséet
Gruppen
Hans Montelius/Cinemantrix
Berne Albertsson

Silverpilen 21:32 hade sin premiär på Spårvägsmuseet på Södermalm i Stockholm den 14 april 2012. Hitintills har den spelats en säsong med c:a 15 föreställningar. Föreställningen kommer att tas upp i höst - 2012 - för minst en ny spelperiod.

Föreställningen, som går i skräckgenren, bygger på myten om Silverpilen och Kymlinge station. Den myt som handlar om det silverfärgade tunnelbanetåg som gick i Stockholm på 80/90-talen. Och den tunnelbanestation som byggdes på väg mot Hjulsta, men som aldrig togs i bruk och därför inte har någon in-och utgång.
Myten berättar att den som väl satt sej på Silverpilen aldrig kommer av utan är dömd att, likt Den Flyande Holländaren, resa förevigt. Om nu tåget inte stannar i Kymlinge. Men det finns det ju ingen som kan berätta om förstås...

Jag delar rollen som Sid, den demoniske, diaboliske konduktören med Jonas Larsson, som också regisserat föreställningen.
Sid är naturligtvis en drömroll i det att jag får spela den oavkortat onde, ta hänsyn till utan vare sej sympatier eller psykologi.

Föreställningen spelades i en riktigt tunnelbanevagn från 70-tal med reklamen också från den tiden. Eftersom vagnen inte rymde mer än c:a 35 personer som, av naturliga skäl, komma att sitta "på varandra" blev det en mycket intim föreställning.

Trots föreställningens intima känsla måste skådespelarna förhålla sej till ett dubbelt avstånd, och ena sidan publiken på en armlängds avstånd, men och andra sidan publiken i andra ändan av vagnen.

Silverpilen 21:32 bygger också mycket på musik och ljudeffekter, som ibland blir olidligt starka eller "förvrider" ljudet.

Upplevelsen på kvällsföreställningarna är också något speciellt då man före och efter föreställningen har möjlighet att vandra runt bland gamla bussar och spårvagnar, skyltdockor i gamla SL-uniformer och tunnelbanor.