Teateropen-skriverier

**Teater Teatropen-recensioner:**
(Klicka på rubrikerna för att läsa artiklarna) Morens Fånge - Gotlands Tidningar 25/7-2002 - Dagens Nyheter 8/8-2002 - Blekinge läns Tidning 21/8-2002 - Östra Småland 24/8-2002 - Svenska Dagbladet 30/8-2002 Det Allra Löjligaste - Gotlands Tidning 15/7-2003 - Blekinge läns Tidning 20/8-2003 - Stockholms Fria Tidning 30/8-2003 - Dagens Nyheter, 23/8-2003 Allting på - Gotlands Tidningar 2004 - Barometern 13/8-2004 TILLBAKA TILL TEATER TEATROPEN-SIDAN
Morens fånge-recensioner

	"Sommarens roligaste sexscener" Gotlands Tidningar 25/7-2002
Det ska sägas att jag inte hade jättestora förväntningar när jag begav mig till Helge Ands ruin i Visby i går kväll för att se teatergruppen Teatropen spela Commedia dell'Arte-föreställningen Morens fånge. Jag menar, Teatropen säger sig vilja spela "den bästa teatern" och har inga mindre anspråk än att "ge lyxprogg och teater åt folket". Det är mycket art leva upp till. När dessutom regnet hängt i luften hela eftermiddagen och inte fler än så sådär 30 personer sökt sig till premiären var oddsen inte de bästa. Och jag kunde inte riktigt höra vad skådespelarna sjöng i den inledande sången. Men. Men det tog sig, gott folk! Jag har faktiskt inte skrattat så mycket på länge som jag gjorde under Teatropens timslånga show. Tiden flög iväg fast handlingen i Morens fånge inte är mycket att orda om: sur gubbe har vacker dotter som blir bortrövad. Fjollig älskare försöker röva henne tillbaka och allehanda komplikationer uppstår. Men del är, som tidigare skrivits, inte vad utan hur något händer som är del viktiga i Commedia dell'Arte. Och detta "hur" blev bara bättre och bättre vartefter föreställningen framskred. Commedia dell'Arte består som bekant av fasta karaktärer och Teatropen har skruvat till dem in absurdum Aldrig har jag sett en så snål och gubbkåt Pantalone (Mattias Lindbladh), en på en gång så snipig och tantsnuskig Signora (Jennifer Sternberg) eller en så över alla gränser fjollig ung älskare (Rasmus Wurm). Alla rollerna är drivna av sina absolut sämsta, lägsta och mest igenkännbara begär. Det är så här vi ser ut innerst där inne, alltså. Teatropen får en att inte bara acceptera faktum utan till och med tycka att det är helt OK. Språiket imponerar också vad del lider. Dottern Isabella (Malin Widen) talar till exempel på rimmad vers medan Leandro, hennes fästman, säger allt med tysk brytning, eller en karikatyr på tysk brytning. Skriftspråk blandas friskt med talspråk och klassiska repliker med dagsfärska kommentarer. Ibland är del inte helt mitt i prick, men tillräckligt ofta är del faktiskt del. ”Här har du din lilla raketost" är till exempel kul, tycker jag, liksom när Pulcinella (Jimmie Jonasson) säger "du får prata din egen fula dialekt" på medfött Stångamål. Däremot tycker jag att orden "fjolla" och "stjärtgosse" används lite för ofta, även om det passar in i den skruvade föreställningen att Leandro lever upp till sådana tilltal med den äran och samtidigt älskar Isabella på det mest höviska och överromantiska sätt. Allt går i en rasande fart, och det är det som är grejen. Den lilla kritik jag har att komma med, och det gäller föreställningen som helhet, är att tempot svackar några gånger. Det sker inte ofta, men märks just därför när det väl händer. Och så är det fysiken. Teatropen säger sig vilja spela fysisk teater - och gör det så att det är svårt att inte bli imponerad. Scenografin i den här föreställningen består, förutom ett rep, av skådespelarnas kroppar. Det är häftigt att se vad de kan och vad de gör med dem, och hur mycket det känns att se det. Fäktningsmatchen mellan Leandro och Pulcinella är både stiliserad och urkul. För art inte tala om sexscenen mellan mamma Signora och hennes dotters man. Det är den mest talande och roligaste sexscen jag sett på teater, tror jag. Pantalone går inte heller av för hackor under sin frus kjolar. Om det är så här alla vara instinkter egentligen ser ut och om det är detta de egentligen vill - så kan vi ha en del kul här i livet. Teatropen ger ytterligare fem förestallningar av Morens fånge i Visby. Anna Lytsy
UPP IGEN
	"Gnistan gör det" Dagens Nyheter 8/8-2002
DEN KLASSISKA teaterkonsten Cominedia dell'artes utövare finns det inte många i Sverige, tjugo trettio på sin höjd. Därför är det tur att några sörjer for återväxten. Gruppen Teatropen framför "Morens fånge" på utomhusscen på Skeppsholmen och i slutet av månaden i Vitabergen. Att säga att de gör det bra är en överdrift här är mycket som behöver slipas till röstbehandlingen är rent hälsovådlig och akrobatiken, fast genialt uttänkt (Mikael Klingvall står för commedia-regin) och antagligen bara skenbart livsfarlig, är långtifrån exakt. Men perfektion kommer med tiden. Det som räknas är humöret, timingen i replikerna, gnistan och den avväpnande kontakten med publiken. I 1600-talets Commedia dell'arte behöll skådespelarna sina fasta roller med de karaktäristiska ansiktsmaskerna livet ut, i delvis improviserade historier.Teatropen har en komplett grupp: Mattias Lindbladh är en knarrig Pantalone, roligt pilsk med fördröjda reflexer Rebecca Westholms Arlecchino är vig, men blyg. PULCINELLA-MASKEN bars av Jimmie Jonasson. Som moren (här en seg gotlänning) har han kidnappat Pantalones dotter Isabella. Jennifer Sternberg gör hennes mamma med talangfullt utspel. Malin Widéns Isabella älskar sig själv på söt knasig vers, som älskas också av Leandro i brokadbyxa och trikåer. Han, som spelas av Rasmus Wurm, är föreställningens vassaste klo - lika snabb till frivolter som till frivoliteter och med ett sätt att bryta på tyska som det är svårt art värja sig emot. Ensemblen tar upp kollekt efter föreställningen. Får de ihop till turnébussen och håller ut blir de kanhända en fullfjädrad commedia-trupp vad del lider. lngegärd Waaranperä
UPP IGEN
	"Teatropen fick publiken med sig" Blekinge läns Tidning 21/8-2002
Under två dagar intog teatergruppen Teatropen Karlshamn med sim Commedia dell’Arte-teater. Över hundra personer hade kommit till Rosengården när gruppen för andra gången framförde föreställningen, Morens fånge i Rosengården Under måndagens föreställning kom inte mer än 25 personer, men gruppen var trots det nöjd med Karlshamnspubliken. -Det var vår minsta men hittills bästa publik, säger Rebecca Westholm, en av skådespelarna. En bra publik är enligt Teatropen en publik som vågar öppna sig och ge efter för sina känslor. - Det ger oss möjligheten att leka med publiken, säger Rasmus Wurm. Gårdagens publik var större och väldigt entusiastisk. Teatropen hade under dagen gått runt på Karlshamns gator och under gyckel och upptåg gjort reklam för sig. Föreställningen var gratis men gruppen samlade efteråt in en liten kollekt med frivilliga bidrag.
UPP IGEN
	"Den gamla commedian har något att säga oss än i dag" Östra Småland 28/8-2002
Kullerbyttor, skämt och yviga gester. Commedia dell’Arte är lika delar akrobatik, mim och teater. Det kan kännas ovant i dag att se denna extremt fysiska teaterform med rötter i renässansen. Men medlemmarna i Teatropen lyckas blåsa liv i de klassiska karaktärerna, som den girige Pantalone, hans fjompdotter Isabella och inte minst hennes löjeväckande friare, som framstår som en oemotståndlig Don Qtiijote-figur. Det är full fart på scenen hela tiden, och skådespelarna tar ut svängarna. Visst är det dråpligt och kul med de akrobatiska överraskningarna. Och det saftiga språket. Skämten, ofta av det grövre slaget, haglar över scenen. Folket ska underhållas. För commedian är ju inget för den fiiina teaterpubliken, den var folkets teater, burlesk, frodig och grov i både mun och mimik. Teatropen har på ett lekfullt, humoristiskt och skickligt sätt gjort ett stycke yvig teater som man kan skratta gott åt. Kanske kan man också finna några igenkännandets drag hos de absurda och överdrivna karaktärerna på scenen. Om man ska bli allvarlig mitt i denna hiskeligt frustande historia så kan man kanske säga att Teatropens medlemmar genom att damma av commedian med dess starkt fysiska uttryck skalar av nutidsmänniskan hennes civiliserade mask och tar henne med back to basic, där människorna styrs av sina ursprungliga drifter, hunger, sex, girighet. Och då har den gamla commedian något viktigt att säga oss än i dag. TINA JEPPSSON
UPP IGEN
	Högt och fysiskt i Vitabergsparken Svenska Dagbladet 30/8-2002
Lika oförargligt som vädret denna sommar är teatergruppen Teatropens Commedia dell’Arteföreställning Morens Fånge som visas i Vitabergsparken i Stockholm till och med lördag. Rik, snål herres vackra dottertillfångatas av morisk krigare men räddas efter 50 minuters spel av trånande älskare-in-spe. Karaktärerna är, som Commedia dell’Artestilen föreskriver, endimensionella, röstläget högt och spelet fysiskt. Här älskaren Leandro (Rasmus Wurm).
UPP IGEN
Det Allra Löjligaste-recensioner
	Fysisk teater får publiken med på noterna Gotlands Tidning 15/7-2003
I går kväll var det premiär för ” Det allra Löjligaste” med teatergruppen Teatropen i Helge Ands ruin i Visby. Det är andra året i rad som gruppen uppträder på Gotland och den här sommaren är det med en alldeles nyskriven pjäs. Handlingen är enkel. Den mäktige Pantalone (Mattias Lindbladh) Anser att hans dotter Petunia (Rebecca Westholm) börjar bli giftasvuxen. Han tycker att hans vän, den mycket bildade men också betydligt äldre, Il Dottore (Camilla C Visile) skulle vara en lämplig partner. Det tycker inte dottern som redan har fastnat för den unge mannen Florindo (Mattias Lindbladh). Även luffaren Pulcinella (Jimmie Jonasson) dyker upp som en väldigt ivrig beundrare. Tjänaren Zanni (Jennifer Sternberg) dyker också upp i handlingen och passar på att få det som han vill när han husbonde Pantalone tappar minnet. Efter en rad turer och förvecklingar löser sig dock det mesta till finalen. Flertalet skådespelare bär mask och alla roller har sina fasta karaktärsdrag. Här handlar det inte om att berätta en historia så realistiskt som möjligt utan om att spetsa till det och visa figurernas löjliga sidor och deras lägsta drifter. Här blandas högt och lågt, talspråk med skriftspråk och den uråldriga renässansteatern med modernslang och hiphoprörelser. Det finns mycket anspelningar på sex och kiss men för det mesta klara man balansgången utan att bli alltför plump. När det gäller Commedia dell’Arte, vilket är den teaterformen som Teatropen ägnar sig åt, står den fysiska teatern med hopp, volter och kullerbyttor i fokus. Förmågan att hänga med i nuet och snabbt påpeka det som händer just nu är en annan viktig aspekt. Båda delar klara Teatropen av väldigt väl. Det är de snabba kommentarerna och förmågan att få med publiken i handlingen som är en av Teatropens styrkor. Vad gäller den fysiska delen så är alla skådespelarna väldigt skickliga och när det fungerar som bäst är det både halsbrytande och roligt. Däremot blir det några gånger lite väl långsamt, då tempot dras ner och handlingen känns emellanåt lite väl förutsägbar. Sammantaget är det ändå en föreställning som är väl värd att se. Till den 9 augusti spelas ”Det allra Löjligaste” i Visby. Åsa M Wallin
UPP IGEN
	Akrobatisk teater ute i det gröna Blekinge läns Tidning 20/8-2003
Dottern Petunia är skitsnygg och toksexig. Värsta straffet är att städa Pantalones vinkällare. Publiken får sig en åthutning då och då, det ingår liksom i Teatropens spelstil. Sensommarljus, avlägset trafikbrus och en vind som drar genom trädkronorna. Mitt på gräset en enkel scen med en ännu enklare scendekor. Stockholmsgruppen Teatropen gav i går sin andra föreställning i Bellevueparken och publiken fick stifta bekantskap med en nyskriven Commedia dell'Arte-pjäs, Det allra löjligaste. Klassiska karaktärer i kombination med nysvenskt språk och halsbrytande akrobatik. Skådespelarnas spelstil är mycket fysisk och de håller en tät med kontakt med publiken. Någon får en åthutning för att hon gäspar, en annan för finna sig i att bli utsedd till mamma och en tredje uppmanas att prata högre om hon nu ska envisas med all viska till grannen. Publiken, ett hundratal personer, har hjärtligt roligt och det tycks också skådespelarna ha. Pantalones dotter Petunia ska gifta sig, men det råder delade meningar om vem som ska bli hennes äkta man. Starka drifter som hunger, sex och hämnd driver karaktärerna som känns igen på sina groteska masker. Lotta Andersson
UPP IGEN
	En klassisk komediintrig Stockholms Fria Tidning 30/8-2003
När jag kommer fram till Café Strömparteren är publikplatserna halvtomma och scenen heltom. En gammal teaterkompis kommer och slår sig ner vid mitt bord och vi hinner dricka upp ölet medan vi avhandlar höstens repertoar på Stadsteatern och Carolina Klüfts insatser i sjukampen innan föreställningen till sist masar sig igång, så där en timma efter utsatt tid. Och utan ens en ursäkt till publiken. I en publiktillvänd teaterform som Commedia dell’Arte är det sannerligen inte tillrådligt att pröva publikens tålamod på detta sätt. Så Teatropen startar i uppförsbacke. Ett första försök att få fart på fordonet är en käck lite publikuppvärmning med applåder och jubel. Nåja, det tar sej, sa han som satte eld på Dramaten. Och sedan rullas en klassisk commediaintrig upp inför våra ögon: det typ bara skitsnygga liksom Petunia (ja hon pratar precis som tv-idolen Grynet) vill gifta sig med den ädle Florindo, men gotlänningen Pulcinella kommer förbi, och blir blixtförälskad i den sköna flickan, varför han omedelbart skyndar sig till hennes far Pantalone för att be om Petunias hand. Pantalone har dock tänkt att gifta bort henne med sin rike och lärde vän, norrmannen Il Dottore. Det är väl onödigt att säga att de unga tu får varandra på slutet efter många förvecklingar. Mer oväntat är kanske att Pulcinella och Il Dottore tydligen planerar att ingå partnerskap – men även en medeltida teaterform måste väl anpassa sig till den moderna tiden… Fast intrigen är ärligt talat mest en krok att hänga upp föreställningen på. Den är en förevändning att sätta igång med den ström av vilda gags, improvisationer och akrobatiska nummer som utgör den egentliga handlingen. Tempot är högt, tajmingen är imponerande och akrobatiken sitter som en smäck. Till och med under en fäktscen kastar skådespelarna upp varandra i luften trots värjor i händerna. Om någon i publiken understår sig att gäspa kommer genast en giftig kommentar från scenen, och byggjobbarna somm håller på att riva en stor scenkonstruktion ute i Strömmen får sig ett par rejäla åthutningar när de slamrar och hamrar för mycket. Så Teatropen vinner en klar arbetsseger trots sin fatala inledning. Låt osss bara hoppas att flreställningarna börjar i tid när de spelar i Vitabergsparken i veckan. Men skynda dit, sista speladag är 31 augusti. Tomas Håkanson
UPP IGEN
	"Skrattspegel" Dagens Nyheter, 23/89-2003
När det gäller commedia är det nog bättre att koncentrera sig på begreppet hur snarare än på frågan varför, ty commedian är den ögonblickets konst som vill roa, oroa och kommentera i det sammanhang den just befinner sig. Commedian är ett burleskt spektakel som med lysten blick och spelande tunga, bakom och genom sina förbestämda figurer med sina likaledes förbestämda karaktärsdrag, gärna kommenterar och spekulerar kring allt som rör sig där man för stunden valt att spela. Commedian är ettrig som en terrier och snabb som en orm då den framför synpunkter på vara mänskliga svagheter. Så här har det hållit på i mer än 450 år, men rätt häpnadsväckande är väl ändå att commedian förmår engagera och (o)roa än dag. Att commedian står sig i nöjeskonkurrensen, särskilt om den exekveras med både hjärta och hjärna, visar teatergruppen Teatropen som i sommar framfört "Det allra löjligaste" i Helge Ands Ruin i Visby och nu anländer till huvudstaden med sin uppsättning. "Det allra löjligaste" är ett nyskrivet stycke som hottat upp de klassiska turerna kring den vackra och giftaslystna Petunia och hennes disparate friare Dottore och Pulcinella. Lika uppkäftigt som commedian själv blandar Teatropen höviska manér. karaktärernas ibland helt igenom fäaktiga framtoning och det dagsaktuella storstadstalspråket. BÅDE DET SOM förvecklas och det som så småningom klaras ut går i ett rasande tempo. Rebecca Westholm gör en dubbelroll och byter skepnad och peruk mellan Petunia och Arlecchino i ett så svängigt tem¬o att både publiken och friarna lörer risk att fastna med skägget mellan snörlivshyskorna. Mikael Klingvalls uppsättning är en informell fest av commedians dansande maskspel, improvisationer, pingpong-snabba kommentarer ut i publiken, akrobatik, musik och nöjsam förställningskonst. Mattias Lindbladh, Camilla C Vislie, Rebecca Westholm, Jimmie Jonasson och Jennifer Sternberg utstrålar en energi och en självvironi som sätter udd på föreställningen och får oss åskådare att skratta både åt oss själva och åt hela teaterpatrasket. Pia Huss
UPP IGEN
Allting på-recensioner
	Lyckad teaterkupp på Bottarvegården Gotlands Tidningar 2004
Efter förra årets lyckade säsong av teatergruppen Teatropen inne i Visby flyttar man i sommar ut till Bottarvegården i Vamlingbo. Man ger man "Allting på...... av Mikael Klingvall. En teaterföreställning i den italienska teatertraditionen Commedia Dell'arte, en inte särskilt välspelad teaterform på Sveriges teaterscener. I fokus står mästertjuven Pulcinella spelad av Jimmie Jonasson från Stånga, enda gotlänningen i sällskapet som tagit med sig dialekten i rollen vilket är kul och fungerar väl. Spelet mellan honom och Zanni, trögskalle till medbrottsling är det som håller ihop historien. Zanni gör ett formidabelt jobb, kraxar och far och verkar stundtals mer varm i kläderna än de andra i ensemblen. Men det där jämnar ut sig, och sker konstigt nog när de tramsar och tappar bort sig i replikerna, vilket också hör till. Det är förståss publikens fel att de tappar tråden, när någon sitter i sina ”feta solglasögon" och ett barn gormar och distraherar är det inte lätt att spela teater det ska vi ha förstfåelse för. Det blir vi nog så varse, men det blir bra också, detta kaos av akrobatik och replikkrig. Denna improviserade form av fysisk teater fungerar över huvud taget väl på ett ställe som Bottarvegården bär bänkraderna är alledess lagom många för att vi ska bli delaktiga och inte kunna sitta säkra för ensemblens påhopp. Vi deltar i allra högsta grad i deras teatrala kupp och särskilt Pulcinella vågar sig på att utmana oss. Problemet är manuset. Det finns en kvickhet i spelet som tappar på omständliga förklaringar till varför någon måste lämna scenen, när punchlinen minuten innan var förklaring nog. Manuset borde stramas upp. Lämna rum för ännu fler improvisationer kanske? Sen finns det förståss överspel, men det hör till den här sortens teater. Både rollkaraktären Pantalone, en ”gubbsjuk riking” och föremålet för hans åtrå bimbon ”Smeraldina” är inledningsvis svåra att ta till sig då de är skruvade så långt i sin karaktär. Det blir övertydligt åt buskishållet innan de övertygat oss, men då är de också hysteriskt roliga. Det är paradoxsalt att man först har problem med deras överdrivna spel och sedan fullständigt känner att det är så det ska vara. Kanske kan de etablera det lyckade överdrivna än tidigare? En höjdarscen är den där den tidigare nästan menlösa och flörtiga Smeraldina försöker ta sitt liv genom att hålla andan, fejka hur hon kastar sig ut för ett stup och allt möjligt som kan få slut på lidandet. Då går bimborollen över styr fullkomligt för att gå över i mästerlig komik. Pantalone som är så arg så arg visar sig också – faktiskt – kunna bli ännu argare och till slut kapitulerar man inför hela det här glada gänget. Teatropen spelar Allting på…? Till och med 8 augusti. Hanna Widegren
UPP IGEN
	Unga komiker bjöd på totalföreställning Barometern 13/8-2004
Under två kvällar, onsdag och torsdag har sällskapet Teatropen från Stockholm glatt sin publik med en sprudlande Commedia dell’Arte-föreställning. Det är tredje sommaren gruppen turnerat med sitt program och det märktes att var väl sammansvetsade. Commedia dell’Arte är till ursprunget italienskt folkligt lustspel, som hade sin storhetstid i slutet av 1500-talet men fortfarande lever i hemlandet. Teatropen har tagit fasta på det maskspel med stående figurer, som fanns med från början. Där hittade man Arlecchino med sina trekantslappade kläder, hans älskade och koketta kvinna Smeraldina, den girige gubben Pantalone och de två tjuvaktiga typerna Pulcinella och Zanni. Men en otrolig handlig som byggde på situationskomik, tokroliga repliker, rena slapstick infall och improviserat snack med publiken, hölls hela tiden munterheten vid makt. Vissa dialektala finesser, medvetna eller inte, fanns hos Stockholmsslangens Smeraldina, Pulcinella med gotländska och Pantalone med göteborgska accenter. För att förstärka sina karaktärer bar samtliga särskilda masker. Spelaet igenom hölls ett högt tempo och publikens uppmärksamhet utökades genom gruppens skickliga akrobatik, som motsvarade god cirkusklass. Även musikinslag med sång och instrumentspel kompletterade den fullödiga föreställningen. Förvisso skulle en bedömning kunna innehålla kommentarer om enskilda insatser, men denna föreställning var en helhet. Oavbrutet hände det nya festliga situationer, iblen redan innan man hade hunnit skratta färdigt för den föregående scenen. Detta var en totalföreställning. Applåder för Teatropen med regissören Mikael Klingvall och aktörerna Erika Petersson, Rebecca Westholm, Jimmie Jonasson, Tobias Hylander och Jennifer Sternberg, som nu drar vidare mot nya framgångar i vårt land. Lage Olsson

Teater Teatropen-recensioner:

(Klicka på rubrikerna för att läsa artiklarna)

Morens Fånge
- Gotlands Tidningar 25/7-2002
- Dagens Nyheter 8/8-2002
- Blekinge läns Tidning 21/8-2002
- Östra Småland 24/8-2002
- Svenska Dagbladet 30/8-2002

Det Allra Löjligaste
- Gotlands Tidning 15/7-2003
- Blekinge läns Tidning 20/8-2003
- Stockholms Fria Tidning 30/8-2003
- Dagens Nyheter, 23/8-2003

Allting på
- Gotlands Tidningar 2004
- Barometern 13/8-2004

TILLBAKA TILL TEATER TEATROPEN-SIDAN

Morens fånge-recensioner

"Sommarens roligaste sexscener"
Gotlands Tidningar 25/7-2002

Det ska sägas att jag inte hade jättestora förväntningar när jag begav mig till Helge Ands ruin i Visby i går kväll för att se teatergruppen Teatropen spela Commedia dell'Arte-föreställningen Morens fånge. Jag menar, Teatropen säger sig vilja spela "den bästa teatern" och har inga mindre anspråk än att "ge lyxprogg och teater åt folket". Det är mycket art leva upp till. När dessutom regnet hängt i luften hela eftermiddagen och inte fler än så sådär 30 personer sökt sig till premiären var oddsen inte de bästa. Och jag kunde inte riktigt höra vad skådespelarna sjöng i den inledande sången. Men.
Men det tog sig, gott folk! Jag har faktiskt inte skrattat så mycket på länge som jag gjorde under Teatropens timslånga show. Tiden flög iväg fast handlingen i Morens fånge inte är mycket att orda om: sur gubbe har vacker dotter som blir bortrövad. Fjollig älskare försöker röva henne tillbaka och allehanda komplikationer uppstår. Men del är, som tidigare skrivits, inte vad utan hur något händer som är del viktiga i Commedia dell'Arte. Och detta "hur" blev bara bättre och bättre vartefter föreställningen framskred.

Commedia dell'Arte består som bekant av fasta karaktärer och Teatropen har skruvat till dem in absurdum Aldrig har jag sett en så snål och gubbkåt Pantalone (Mattias Lindbladh), en på en gång så snipig och tantsnuskig Signora (Jennifer Sternberg) eller en så över alla gränser fjollig ung älskare (Rasmus Wurm). Alla rollerna är drivna av sina absolut sämsta, lägsta och mest igenkännbara begär. Det är så här vi ser ut innerst där inne, alltså. Teatropen får en att inte bara acceptera faktum utan till och med tycka att det är helt OK.
Språiket imponerar också vad del lider. Dottern Isabella (Malin Widen) talar till exempel på rimmad vers medan Leandro, hennes fästman, säger allt med tysk brytning, eller en karikatyr på tysk brytning.

Skriftspråk blandas friskt med talspråk och klassiska repliker med dagsfärska kommentarer. Ibland är del inte helt mitt i prick, men tillräckligt ofta är del faktiskt del. ”Här har du din lilla raketost" är till exempel kul, tycker jag, liksom när Pulcinella (Jimmie Jonasson) säger "du får prata din egen fula dialekt" på medfött Stångamål. Däremot tycker jag att orden "fjolla" och "stjärtgosse" används lite för ofta, även om det passar in i den skruvade föreställningen att Leandro lever upp till sådana tilltal med den äran och samtidigt älskar Isabella på det mest höviska och överromantiska sätt.
Allt går i en rasande fart, och det är det som är grejen. Den lilla kritik jag har att komma med, och det gäller föreställningen som helhet, är att tempot svackar några gånger. Det sker inte ofta, men märks just därför när det väl händer.

Och så är det fysiken. Teatropen säger sig vilja spela fysisk teater - och gör det så att det är svårt att inte bli imponerad. Scenografin i den här föreställningen består, förutom ett rep, av skådespelarnas kroppar. Det är häftigt att se vad de kan och vad de gör med dem, och hur mycket det känns att se det. Fäktningsmatchen mellan Leandro och Pulcinella är både stiliserad och urkul.
För art inte tala om sexscenen mellan mamma Signora och hennes dotters man.

Det är den mest talande och roligaste sexscen jag sett på teater, tror jag. Pantalone går inte heller av för hackor under sin frus kjolar.
Om det är så här alla vara instinkter egentligen ser ut och om det är detta de egentligen vill - så kan vi ha en del kul här i livet.
Teatropen ger ytterligare fem förestallningar av Morens fånge i Visby.
Anna Lytsy

UPP IGEN

"Gnistan gör det"
Dagens Nyheter 8/8-2002

DEN KLASSISKA teaterkonsten Cominedia dell'artes utövare finns det inte många i Sverige, tjugo trettio på sin höjd. Därför är det tur att några sörjer for återväxten. Gruppen Teatropen framför "Morens fånge" på utomhusscen på Skeppsholmen och i slutet av månaden i Vitabergen.
Att säga att de gör det bra är en överdrift här är mycket som behöver slipas till röstbehandlingen är rent hälsovådlig och akrobatiken, fast genialt uttänkt (Mikael Klingvall står för commedia-regin) och antagligen bara skenbart livsfarlig, är långtifrån exakt.
Men perfektion kommer med tiden. Det som räknas är humöret, timingen i replikerna, gnistan och den avväpnande kontakten med publiken.
I 1600-talets Commedia dell'arte behöll skådespelarna sina fasta roller med de karaktäristiska ansiktsmaskerna livet ut, i delvis improviserade historier.Teatropen har en komplett grupp: Mattias Lindbladh är en knarrig Pantalone, roligt pilsk med fördröjda reflexer Rebecca Westholms Arlecchino är vig, men blyg.

PULCINELLA-MASKEN bars av Jimmie Jonasson. Som moren (här en seg gotlänning) har han kidnappat Pantalones dotter Isabella. Jennifer Sternberg gör hennes mamma med talangfullt utspel.
Malin Widéns Isabella älskar sig själv på söt knasig vers, som älskas också av Leandro i brokadbyxa och trikåer. Han, som spelas av Rasmus Wurm, är föreställningens vassaste klo - lika snabb till frivolter som till frivoliteter och med ett sätt att bryta på tyska som det är svårt art värja sig emot. Ensemblen tar upp kollekt efter föreställningen. Får de ihop till turnébussen och håller ut blir de kanhända en fullfjädrad commedia-trupp vad del lider.
lngegärd Waaranperä

UPP IGEN

"Teatropen fick publiken med sig"
Blekinge läns Tidning 21/8-2002

Under två dagar intog teatergruppen Teatropen Karlshamn med sim Commedia dell’Arte-teater. Över hundra personer hade kommit till Rosengården när gruppen för andra gången framförde föreställningen, Morens fånge i Rosengården
Under måndagens föreställning kom inte mer än 25 personer, men gruppen var trots det nöjd med Karlshamnspubliken.
-Det var vår minsta men hittills bästa publik, säger Rebecca Westholm, en av skådespelarna.
En bra publik är enligt Teatropen en publik som vågar öppna sig och ge efter för sina känslor.
- Det ger oss möjligheten att leka med publiken, säger Rasmus Wurm.
Gårdagens publik var större och väldigt entusiastisk. Teatropen hade under dagen gått runt på Karlshamns gator och under gyckel och upptåg gjort reklam för sig.
Föreställningen var gratis men gruppen samlade efteråt in en liten kollekt med frivilliga bidrag.

UPP IGEN

"Den gamla commedian har något att säga oss än i dag"
Östra Småland 28/8-2002

Kullerbyttor, skämt och yviga gester. Commedia dell’Arte är lika delar akrobatik, mim och teater. Det kan kännas ovant i dag att se denna extremt fysiska teaterform med rötter i renässansen. Men medlemmarna i Teatropen lyckas blåsa liv i de klassiska karaktärerna, som den girige Pantalone, hans fjompdotter Isabella och inte minst hennes löjeväckande friare, som framstår som en oemotståndlig Don Qtiijote-figur.
Det är full fart på scenen hela tiden, och skådespelarna tar ut svängarna.
Visst är det dråpligt och kul med de akrobatiska överraskningarna. Och det saftiga språket. Skämten, ofta av det grövre slaget, haglar över scenen. Folket ska underhållas. För commedian är ju inget för den fiiina teaterpubliken, den var folkets teater, burlesk, frodig och grov i både mun och mimik.
Teatropen har på ett lekfullt, humoristiskt och skickligt sätt gjort ett stycke yvig teater som man kan skratta gott åt. Kanske kan man också finna några igenkännandets drag hos de absurda och överdrivna karaktärerna på scenen. Om man ska bli allvarlig mitt i denna hiskeligt frustande historia så kan man kanske säga att Teatropens medlemmar genom att damma av commedian med dess starkt fysiska uttryck skalar av nutidsmänniskan hennes civiliserade mask och tar henne med back to basic, där människorna styrs av sina ursprungliga drifter, hunger, sex, girighet.
Och då har den gamla commedian något viktigt att säga oss än i dag.
TINA JEPPSSON

UPP IGEN

Högt och fysiskt i Vitabergsparken
Svenska Dagbladet 30/8-2002

Lika oförargligt som vädret denna sommar är teatergruppen Teatropens Commedia dell’Arteföreställning Morens Fånge som visas i Vitabergsparken i Stockholm till och med lördag. Rik, snål herres vackra dottertillfångatas av morisk krigare men räddas efter 50 minuters spel av trånande älskare-in-spe. Karaktärerna är, som Commedia dell’Artestilen föreskriver, endimensionella, röstläget högt och spelet fysiskt. Här älskaren Leandro (Rasmus Wurm).

UPP IGEN

Det Allra Löjligaste-recensioner

Fysisk teater får publiken med på noterna
Gotlands Tidning 15/7-2003

I går kväll var det premiär för ” Det allra Löjligaste” med teatergruppen Teatropen i Helge Ands ruin i Visby.
Det är andra året i rad som gruppen uppträder på Gotland och den här sommaren är det med en alldeles nyskriven pjäs.
Handlingen är enkel. Den mäktige Pantalone (Mattias Lindbladh) Anser att hans dotter Petunia (Rebecca Westholm) börjar bli giftasvuxen. Han tycker att hans vän, den mycket bildade men också betydligt äldre, Il Dottore (Camilla C Visile) skulle vara en lämplig partner.
Det tycker inte dottern som redan har fastnat för den unge mannen Florindo (Mattias Lindbladh). Även luffaren Pulcinella (Jimmie Jonasson) dyker upp som en väldigt ivrig beundrare.
Tjänaren Zanni (Jennifer Sternberg) dyker också upp i handlingen och passar på att få det som han vill när han husbonde Pantalone tappar minnet.
Efter en rad turer och förvecklingar löser sig dock det mesta till finalen.
Flertalet skådespelare bär mask och alla roller har sina fasta karaktärsdrag. Här handlar det inte om att berätta en historia så realistiskt som möjligt utan om att spetsa till det och visa figurernas löjliga sidor och deras lägsta drifter.
Här blandas högt och lågt, talspråk med skriftspråk och den uråldriga renässansteatern med modernslang och hiphoprörelser.
Det finns mycket anspelningar på sex och kiss men för det mesta klara man balansgången utan att bli alltför plump.
När det gäller Commedia dell’Arte, vilket är den teaterformen som Teatropen ägnar sig åt, står den fysiska teatern med hopp, volter och kullerbyttor i fokus.
Förmågan att hänga med i nuet och snabbt påpeka det som händer just nu är en annan viktig aspekt. Båda delar klara Teatropen av väldigt väl.
Det är de snabba kommentarerna och förmågan att få med publiken i handlingen som är en av Teatropens styrkor. Vad gäller den fysiska delen så är alla skådespelarna väldigt skickliga och när det fungerar som bäst är det både halsbrytande och roligt.
Däremot blir det några gånger lite väl långsamt, då tempot dras ner och handlingen känns emellanåt lite väl förutsägbar.
Sammantaget är det ändå en föreställning som är väl värd att se. Till den 9 augusti spelas ”Det allra Löjligaste” i Visby.
Åsa M Wallin

UPP IGEN

Akrobatisk teater ute i det gröna
Blekinge läns Tidning 20/8-2003

Dottern Petunia är skitsnygg och toksexig. Värsta straffet är att städa Pantalones vinkällare. Publiken får sig en åthutning då och då, det ingår liksom i Teatropens spelstil.
Sensommarljus, avlägset trafikbrus och en vind som drar genom trädkronorna. Mitt på gräset en enkel scen med en ännu enklare scendekor. Stockholmsgruppen Teatropen gav i går sin andra föreställning i Bellevueparken och publiken fick stifta bekantskap med en nyskriven Commedia dell'Arte-pjäs, Det allra löjligaste. Klassiska karaktärer i kombination med nysvenskt språk och halsbrytande akrobatik.
Skådespelarnas spelstil är mycket fysisk och de håller en tät med kontakt med publiken. Någon får en åthutning för att hon gäspar, en annan för finna sig i att bli utsedd till mamma och en tredje uppmanas att prata högre om hon nu ska envisas med all viska till grannen.
Publiken, ett hundratal personer, har hjärtligt roligt och det tycks också skådespelarna ha. Pantalones dotter Petunia ska gifta sig, men det råder delade meningar om vem som ska bli hennes äkta man. Starka drifter som hunger, sex och hämnd driver karaktärerna som känns igen på sina groteska masker.
Lotta Andersson

UPP IGEN

En klassisk komediintrig
Stockholms Fria Tidning 30/8-2003

När jag kommer fram till Café Strömparteren är publikplatserna halvtomma och scenen heltom. En gammal teaterkompis kommer och slår sig ner vid mitt bord och vi hinner dricka upp ölet medan vi avhandlar höstens repertoar på Stadsteatern och Carolina Klüfts insatser i sjukampen innan föreställningen till sist masar sig igång, så där en timma efter utsatt tid. Och utan ens en ursäkt till publiken.
I en publiktillvänd teaterform som Commedia dell’Arte är det sannerligen inte tillrådligt att pröva publikens tålamod på detta sätt. Så Teatropen startar i uppförsbacke.
Ett första försök att få fart på fordonet är en käck lite publikuppvärmning med applåder och jubel. Nåja, det tar sej, sa han som satte eld på Dramaten.
Och sedan rullas en klassisk commediaintrig upp inför våra ögon: det typ bara skitsnygga liksom Petunia (ja hon pratar precis som tv-idolen Grynet) vill gifta sig med den ädle Florindo, men gotlänningen Pulcinella kommer förbi, och blir blixtförälskad i den sköna flickan, varför han omedelbart skyndar sig till hennes far Pantalone för att be om Petunias hand. Pantalone har dock tänkt att gifta bort henne med sin rike och lärde vän, norrmannen Il Dottore. Det är väl onödigt att säga att de unga tu får varandra på slutet efter många förvecklingar.
Mer oväntat är kanske att Pulcinella och Il Dottore tydligen planerar att ingå partnerskap – men även en medeltida teaterform måste väl anpassa sig till den moderna tiden…
Fast intrigen är ärligt talat mest en krok att hänga upp föreställningen på. Den är en förevändning att sätta igång med den ström av vilda gags, improvisationer och akrobatiska nummer som utgör den egentliga handlingen.
Tempot är högt, tajmingen är imponerande och akrobatiken sitter som en smäck.
Till och med under en fäktscen kastar skådespelarna upp varandra i luften trots värjor i händerna.
Om någon i publiken understår sig att gäspa kommer genast en giftig kommentar från scenen, och byggjobbarna somm håller på att riva en stor scenkonstruktion ute i Strömmen får sig ett par rejäla åthutningar när de slamrar och hamrar för mycket.
Så Teatropen vinner en klar arbetsseger trots sin fatala inledning. Låt osss bara hoppas att flreställningarna börjar i tid när de spelar i Vitabergsparken i veckan.
Men skynda dit, sista speladag är 31 augusti.
Tomas Håkanson

UPP IGEN

"Skrattspegel"
Dagens Nyheter, 23/89-2003

När det gäller commedia är det nog bättre att koncentrera sig på begreppet hur snarare än på frågan varför, ty commedian är den ögonblickets konst som vill roa, oroa och kommentera i det sammanhang den just befinner sig.
Commedian är ett burleskt spektakel som med lysten blick och spelande tunga, bakom och genom sina förbestämda figurer med sina likaledes förbestämda karaktärsdrag, gärna kommenterar och spekulerar kring allt som rör sig där man för stunden valt att spela.
Commedian är ettrig som en terrier och snabb som en orm då den framför synpunkter på vara mänskliga svagheter. Så här har det hållit på i mer än 450 år, men rätt häpnadsväckande är väl ändå att commedian förmår engagera och (o)roa än dag.
Att commedian står sig i nöjeskonkurrensen, särskilt om den exekveras med både hjärta och hjärna, visar teatergruppen Teatropen som i sommar framfört "Det allra löjligaste" i Helge Ands Ruin i Visby och nu anländer till huvudstaden med sin uppsättning. "Det allra löjligaste" är ett nyskrivet stycke som hottat upp de klassiska turerna kring den vackra och giftaslystna Petunia och hennes disparate friare Dottore och Pulcinella. Lika uppkäftigt som commedian själv blandar Teatropen höviska manér. karaktärernas ibland helt igenom fäaktiga framtoning och det dagsaktuella storstadstalspråket.

BÅDE DET SOM förvecklas och det som så småningom klaras ut går i ett rasande tempo. Rebecca Westholm gör en dubbelroll och byter skepnad och peruk mellan Petunia och Arlecchino i ett så svängigt tem¬o att både publiken och friarna lörer risk att fastna med skägget mellan snörlivshyskorna.
Mikael Klingvalls uppsättning är en informell fest av commedians dansande maskspel, improvisationer, pingpong-snabba kommentarer ut i publiken, akrobatik, musik och nöjsam förställningskonst. Mattias Lindbladh, Camilla C Vislie, Rebecca Westholm, Jimmie Jonasson och Jennifer Sternberg utstrålar en energi och en självvironi som sätter udd på föreställningen och får oss åskådare att skratta både åt oss själva och åt hela teaterpatrasket.
Pia Huss

UPP IGEN

Allting på-recensioner

Lyckad teaterkupp på Bottarvegården
Gotlands Tidningar 2004

Efter förra årets lyckade säsong av teatergruppen Teatropen inne i Visby flyttar man i sommar ut till Bottarvegården i Vamlingbo.
Man ger man "Allting på...... av Mikael Klingvall. En teaterföreställning i den italienska teatertraditionen Commedia Dell'arte, en inte särskilt välspelad teaterform på Sveriges teaterscener.
I fokus står mästertjuven Pulcinella spelad av Jimmie Jonasson från Stånga, enda gotlänningen i sällskapet som tagit med sig dialekten i rollen vilket är kul och fungerar väl.
Spelet mellan honom och Zanni, trögskalle till medbrottsling är det som håller ihop historien. Zanni gör ett formidabelt jobb, kraxar och far och verkar stundtals mer varm i kläderna än de andra i ensemblen.
Men det där jämnar ut sig, och sker konstigt nog när de tramsar och tappar bort sig i replikerna, vilket också hör till.

Det är förståss publikens fel att de tappar tråden, när någon sitter i sina ”feta solglasögon" och ett barn gormar och distraherar är det inte lätt att spela teater det ska vi ha förstfåelse för.
Det blir vi nog så varse, men det blir bra också, detta kaos av akrobatik och replikkrig. Denna improviserade form av fysisk teater fungerar över huvud taget väl på ett ställe som Bottarvegården bär bänkraderna är alledess lagom många för att vi ska bli delaktiga och inte kunna sitta säkra för ensemblens påhopp.
Vi deltar i allra högsta grad i deras teatrala kupp och särskilt Pulcinella vågar sig på att utmana oss.
Problemet är manuset. Det finns en kvickhet i spelet som tappar på omständliga förklaringar till varför någon måste lämna scenen, när punchlinen minuten innan var förklaring nog. Manuset borde stramas upp. Lämna rum för ännu fler improvisationer kanske?
Sen finns det förståss överspel, men det hör till den här sortens teater. Både rollkaraktären Pantalone, en ”gubbsjuk riking” och föremålet för hans åtrå bimbon ”Smeraldina” är inledningsvis svåra att ta till sig då de är skruvade så långt i sin karaktär.
Det blir övertydligt åt buskishållet innan de övertygat oss, men då är de också hysteriskt roliga. Det är paradoxsalt att man först har problem med deras överdrivna spel och sedan fullständigt känner att det är så det ska vara. Kanske kan de etablera det lyckade överdrivna än tidigare?

En höjdarscen är den där den tidigare nästan menlösa och flörtiga Smeraldina försöker ta sitt liv genom att hålla andan, fejka hur hon kastar sig ut för ett stup och allt möjligt som kan få slut på lidandet.
Då går bimborollen över styr fullkomligt för att gå över i mästerlig komik.
Pantalone som är så arg så arg visar sig också – faktiskt – kunna bli ännu argare och till slut kapitulerar man inför hela det här glada gänget.
Teatropen spelar Allting på…? Till och med 8 augusti.
Hanna Widegren

UPP IGEN

Unga komiker bjöd på totalföreställning
Barometern 13/8-2004

Under två kvällar, onsdag och torsdag har sällskapet Teatropen från Stockholm glatt sin publik med en sprudlande Commedia dell’Arte-föreställning. Det är tredje sommaren gruppen turnerat med sitt program och det märktes att var väl sammansvetsade. Commedia dell’Arte är till ursprunget italienskt folkligt lustspel, som hade sin storhetstid i slutet av 1500-talet men fortfarande lever i hemlandet. Teatropen har tagit fasta på det maskspel med stående figurer, som fanns med från början. Där hittade man Arlecchino med sina trekantslappade kläder, hans älskade och koketta kvinna Smeraldina, den girige gubben Pantalone och de två tjuvaktiga typerna Pulcinella och Zanni.
Men en otrolig handlig som byggde på situationskomik, tokroliga repliker, rena slapstick infall och improviserat snack med publiken, hölls hela tiden munterheten vid makt. Vissa dialektala finesser, medvetna eller inte, fanns hos Stockholmsslangens Smeraldina, Pulcinella med gotländska och Pantalone med göteborgska accenter. För att förstärka sina karaktärer bar samtliga särskilda masker.
Spelaet igenom hölls ett högt tempo och publikens uppmärksamhet utökades genom gruppens skickliga akrobatik, som motsvarade god cirkusklass. Även musikinslag med sång och instrumentspel kompletterade den fullödiga föreställningen.
Förvisso skulle en bedömning kunna innehålla kommentarer om enskilda insatser, men denna föreställning var en helhet. Oavbrutet hände det nya festliga situationer, iblen redan innan man hade hunnit skratta färdigt för den föregående scenen. Detta var en totalföreställning. Applåder för Teatropen med regissören Mikael Klingvall och aktörerna Erika Petersson, Rebecca Westholm, Jimmie Jonasson, Tobias Hylander och Jennifer Sternberg, som nu drar vidare mot nya framgångar i vårt land.
Lage Olsson